en strimma ljus

      Ibland blir jag bara så trött.
Trött på allt, och alla. Vill bara låsa in mig på mitt rum och inte ha någon kontakt med omvärlden överhuvudtaget. Bara ägna mig åt saker jag gillar. Se en film. Ta en dusch. Bara lägga mig på sängen och andas. Tänka, skriva, ta det lugnt, bara vara.
      Ibland går människor mig på nerverna bara genom att finnas till i min närhet. Ett enda ord kan förstöra hela min sinnesstämning. Jag blir frustrerad, irriterad, vill bara krypa in i ett hörn och bara finnas till. Utan att någon bryr sig.

     Men sedan vänder det, jag behöver ju dessa människor. Utan dessa människor, mina vänner och min familj, finns jag ju inte på riktigt. Då hade ingen brytt sig om jag kröp in i ett hörn och bara satt där. Då hade jag ju kunnat ägna mig åt saker jag gillar. Jag hade kunnat bara vara. Men då hade det inte funnits något att bli irriterad på. Inget att fly ifrån. Hade det då varit så skönt? Att bara vara. För jag älskar ju dessa människor.
  Det finns inget bättre än att vara med vänner som jag bryr mig om och som jag vet bryr sig om mig. Och veta att dom finns där.
  Det finns inget bättre än att ha en familj som jag älskar och som älskar mig. Även när jag bara vill bort. Jag skulle inte kunna leva utan vetskapen att dessa människor finns där för mig när jag behöver dom.

     Men ibland blir jag bara så trött.