en strimma ljus

Förlåt uttrycket men jag kom inte på något bättre sätt att uttrycka mig på. För det är precis så jag känner just nu. Jag har spenderat tre långa timmar på Frölunda torg, det brukar inte vara så jobbigt. Det hade inte varit så jobbigt. Om det inte hade varit för den välkända smärtan i magen som slog till på bussen dit. Ingen Alvedon i väskan som jag brukar, den tog jag ut i förrgår, ingen Naproxen och ingen Ipren i närheten. Extremt jobbigt. Så jag fick gå runt där i tre timmar med en jäkla kramp i magen som blev värre för varje minut. Varken choklad eller vatten hjälpte och när jag äntligen var färdig och skulle gå till bussen så var det tjugo minuter kvar tills den skulle gå. Ungefär då rasade min värld ihop.

Snabbt samtal till mamma som inte kunde komma och hämta för att hon skulle på kalas, så det var bara att vackert sitta där och bita ihop i väntan på att bussen skulle komma. Inte jätteroligt när man helst av allt vill krypa ner under täcket och gråta. Tillslut kom jag hem och sprang till skåpet för att hämta Naproxen, men nu funkar min kropp såhär att tar man ingen tablett när det börjar så går det knappt att dämpa smärtan när den är som värst. Och mitt i alltihopa ska jag duscha, fixa mig, fixa presenten, bränna skiva, locka håret, sminka mig, klä på mig och så vidare. Jag vill bara lägga mig ner och dö!