from that day on I made a vow
Jag fattar det knappt. Imorn är det ett helt år sedan våran musikal Borta Med Vittran hade premiär. Ett helt år. Det känns verkligen inte så. Ungefär då skrev jag ett inlägg om hur vi hade gått halva gymnasiet och hur vi snart kommer stå där med studentmössorna på. Då var det bara ett och ett halvt år kvar och jag tyckte det hade gått så fort, fast jag tyckte att det skulle bli skönt.
Nu, ett år senare, är det endast ett halvår kvar och jag sitter här och tänker samma sak. Hur kan ett år gå så snabbt? Hur kan det vara ett helt år sedan vi stod där på aulans scen och blev bortrövade av vildvittror, tänkte på kvittrande kaniner, stal söner, sjöng om att inget berg var högt nog, hjälptes av tyska rumpnissar och skrek alleselåmahan till hälsning? Var tog tiden vägen?
Nu, ett år senare, är det endast ett halvår kvar och jag sitter här och tänker samma sak. Hur kan ett år gå så snabbt? Hur kan det vara ett helt år sedan vi stod där på aulans scen och blev bortrövade av vildvittror, tänkte på kvittrande kaniner, stal söner, sjöng om att inget berg var högt nog, hjälptes av tyska rumpnissar och skrek alleselåmahan till hälsning? Var tog tiden vägen?
Det känns inte alls lika skönt nu som för ett år sedan. Vad händer sen, vad ska man göra? Hur ser mitt liv ut om ett år, egentligen? Sitter jag på någon strand i ett varmt land och bara njuter? Jobbar jag på något trist jobb? Sitter jag hemma i min säng framför min Macbook och slösurfar hela dagarna för att jag inte fått något jobb? Har jag tagit tag i mitt liv och gör något jag verkligen vill eller väntar jag bara på att något ska hända?
Så många frågor men så lite svar.
Det enda jag vet är att snart är det dags för ännu ett sceniskt musikprojekt.
det hoppas jag blir lika kul som det förra.
Kommentarer
Postat av: Maja
jag blir rädd när jag läser det här.
Trackback
