en strimma ljus

Familjen har inte varit borta i tre timmar ens och jag har redan ångest. Jag vet inte över vad, egentligen. Men en sak vet jag. Det sista jag vill är att ha ett liv i ensamhet! Jag saknar redan alla möjliga människor, även såna som jag inte har saknat på ett tag. Det känns som om det är jag mot världen. Eller nåt. Jag är den enda människan i universum och utan snus i två dagar försmäktar jag på denna ö. Trots msn och facebook och diverse "sociala nätverk". Trots att jag har typ tio olika ställen jag skulle kunna sova i natt, för att folk är så underbara.