dagtvå, min första kärlek.
min första kärlek. var ska man börja? den där som passade så illa in i mitt härliga lilla frikyrkoideal om att jag skulle träffa den rätta det första jag gjorde, hålla fast i honom hela livet och så skulle vi leva lyckliga i alla våra dar.
så blev det inte riktigt, det blev mest en himla soppa med förväntningar som aldrig infriades, i mitt huvud var han en person och i verkligheten var han en annan som aldrig levde upp till bilden av vad kärlek var som jag hade i mitt huvud. allt blev konstigt, fel, och helt förstört. mest för att varken han eller jag kunde vara speciellt öppna med varann. när det äntligen tog slut efter ett helskumt halvår tog det mig lång lång tid att komma över det, just för att det hade blivit så fel, det spräckte min bubbla som jag levde i och jag var tvungen att växa upp.
lite småbitter är jag fortfarande när jag tänker på det eftersom jag fullkomligt bubblade av känslor efter att det hade tagit slut som jag aldrig fick sagt till honom eftersom vi aldrig pratade ut om det. och jag försökte förtvivlat trassla ut vad som faktiskt hade hänt, var det hade gått fel, och till slut insåg jag att det var kanske så att vi inte passade ihop. hur hopplöst nervös och glad jag än blev varje gång jag hörde något av honom den där hösten i ettan innan vi blev tillsammans. hur mycket fjärilar i magen jag än hade när vi åkte på skidläger tillsammans. hur mycket jag än skakade när vi äntligen på msn tog upp det som alla andra hade snackat om, det som aldrig hade nämnts mellan oss, en kväll i december 2007. hur mycket jag än ville leva upp till mitt ideal om hur kärleken skulle vara, så passade vi inte ihop. det var inte menat att det skulle bli vi.
och såhär i efterhand blir det ju så tydligt, vad naiv man var. liten, ingenting visste man om världen. och jag har kanske blivit aningen mer cynisk, bitter, på grund av detta, eller så har jag bara blivit mer realistisk. det är svårt att säga. men en sak är iallafall säker, en dålig erfarenhet är också en erfarenhet och man lär sig alltid någonting av sina misstag :)
så blev det inte riktigt, det blev mest en himla soppa med förväntningar som aldrig infriades, i mitt huvud var han en person och i verkligheten var han en annan som aldrig levde upp till bilden av vad kärlek var som jag hade i mitt huvud. allt blev konstigt, fel, och helt förstört. mest för att varken han eller jag kunde vara speciellt öppna med varann. när det äntligen tog slut efter ett helskumt halvår tog det mig lång lång tid att komma över det, just för att det hade blivit så fel, det spräckte min bubbla som jag levde i och jag var tvungen att växa upp.
lite småbitter är jag fortfarande när jag tänker på det eftersom jag fullkomligt bubblade av känslor efter att det hade tagit slut som jag aldrig fick sagt till honom eftersom vi aldrig pratade ut om det. och jag försökte förtvivlat trassla ut vad som faktiskt hade hänt, var det hade gått fel, och till slut insåg jag att det var kanske så att vi inte passade ihop. hur hopplöst nervös och glad jag än blev varje gång jag hörde något av honom den där hösten i ettan innan vi blev tillsammans. hur mycket fjärilar i magen jag än hade när vi åkte på skidläger tillsammans. hur mycket jag än skakade när vi äntligen på msn tog upp det som alla andra hade snackat om, det som aldrig hade nämnts mellan oss, en kväll i december 2007. hur mycket jag än ville leva upp till mitt ideal om hur kärleken skulle vara, så passade vi inte ihop. det var inte menat att det skulle bli vi.
och såhär i efterhand blir det ju så tydligt, vad naiv man var. liten, ingenting visste man om världen. och jag har kanske blivit aningen mer cynisk, bitter, på grund av detta, eller så har jag bara blivit mer realistisk. det är svårt att säga. men en sak är iallafall säker, en dålig erfarenhet är också en erfarenhet och man lär sig alltid någonting av sina misstag :)
Kommentarer
Postat av: maja
åh.
(mycket mysigt initiativ. gillas skarpt.)
Trackback
