en strimma ljus

Good evening, ladies
This is your captain speaking
We're about to attempt a crash landing
You're going down

nu finns det ingen återvändo, jag måste börja träna. om inte annat, så för att slippa bli andfådd efter halva uppvärmningen på gympan. Ni såg ju mina planer i ett tidigare inlägg, gymmet direkt efter gympan var det.

Jag är helt slut efter dagens gympalektion, det är inte okej.
Jag kan tycka att det är skönt att ha tränat, man känner sig så pigg och fräsch
efteråt (förutsatt att man också har duschat efter träningen). Men då måste man
ju också ha något slags kondition att tala om. Det funkar liksom inte att
få hjärtklappning och nästan svimma (okej, så illa var det inte riktigt
men ni fattar) när man har skjutit en liten boll framför sig i en
timma, då är det inte skönt för fem öre. Inte okej.

Sedan sade en gång en god vän som för närvarande pluggar till något inom sjukvården (kan för mitt liv inte komma på till vad) att när man fyllt 25 går det bara neråt. Deprimerande, ja. Så då måste jag ju sätta igång nu om jag ska ha någorlunda god fysik när jag är 25, så att jag har lite längre bit kvar till botten när det nu börjar gå utför. Ja, ni fattar mitt resonemang. Hoppas jag.

den här veckan har varit helt underbar.

jag har blivit tvungen att jobba dubbelt så mycket som jag skulle på ett arbete. jag har tappat bort någon annans usb-minne. jag har en bok som jag borde läst. jag har ett beslut som jag måste fatta. jag har en arm som knappt går att använda. jag har sovit alldeles för lite. underbar, var det ja.

inte blir det bättre heller när jag för femtusende gången får frågan; Ja, nu tar du ju studenten snart. vad blir det sen då? Påminn mig inte, snälla! jag får bara ångest. Panik. och ångest tusen gånger om. jag vill leva i nuet och inte tänka på framtiden för fem öre. Snälla.

måste sånt här komma när man absolut inte vill? eller precis när man vill, fast det är något helt annat än det man vill? jag blir så himla trött på mig själv, också. kan jag inte fatta, liksom? jag vill släppa taget, det hade varit på tiden. minst sagt. fast ändå vill jag inte.

my life is a mess och det kommer bara sluta med att någon mår dåligt. okej, nu låter det negativare än vad det egentligen är. jag är ju så himla bra på att få saker att låta sämre än vad det faktiskt är. som igår, till exempel. men lite sanning ligger det i det. faktiskt.

sen är jag nog alldeles för bra på att tolka in saker i andras beteenden fast dom säkert inte alls tänker så som jag tror dom gör. fast ibland stämmer det ju. men inte alltid.

---

jag har så sjukt mycket att göra och jag hinner inte med. på fredag har jag läxförhör på ett typ tio sidor långt häfte, svenskaprov och bokdiskussion i engelskan. jag har varken öppnat häftet eller svenskaboken än och jag har inte alls läst klart boken som ska diskuteras. ovanpå allt detta måste jag fixa iordning i mitt rum så vi kan ställa in ett nytt skrivbord, jag har ett projektarbete med en tidsplan jag inte alls håller som jag ska och till råga på allt lider jag av sömnbrist. nästa vecka ser inte mer lovande ut då jag är bortrest hela helgen, har religionsprov på tisdag och inte heller den boken har jag så mycket som öppnat. och som grädde på moset hittar jag inte mitt anteckningsblock med anteckningar från alla ämnen i. jag älskar livet.

Det regnar

Det är juli.

Det borde vara sol och 25 grader varmt

åtminstone här.

Sitter och lyssnar på Kiss from a rose och ser ut över en grå hamn. Finns inte mycket att göra härute. Jag vill spela Mahjong med min familj. Men inte ens dom är här.

Jag borde vara glad eftersom jag slutar imorn. Inget mer plugg, ingen mer press på cirkus två månader... Men istället orkar jag ingenting. Orkar inte vara social, orkar inte bry mig, orkar inte någonting och har haft ont i huvet i tre dagar. Jag som nästan aldrig har ont i huvet. Jag tror jag börjar slappna av. Jag hoppas att det är det. Och att det går över snart. Tröttheten och huvudvärken, alltså. För jag slutar ju imorn. Då ska jag vara glad.