en strimma ljus

Det är nu man skulle ha det som mina kära vänner Maja och Anna ... Studio hemma, alltså. En midi-synt utan pedal och en webcammick räcker inte så långt när man vill skapa musik. Det gör bara att den blir ännu sämre än om man hade haft "the proper stuff". Logic hade inte varit fel heller, det hoppas jag kunna fixa i höst från skolan. Men det hjälper mig ju inte nu. Garageband får räcka for now. Men jag önskar att vi hade en studio. Planerna finns ju men inte initiativet, precis som allt annat i den här familjen, och nej, jag är inte bitter.

Bara lite okej-hur-hade-livet-sett-ut-om-vi-i-familjen-gjorde-allt-vi-sa-att-vi-skulle-fundersam.

Treorna tog studenten idag.

Om ett år är det våran tur. Lite blandade känslor kom fram idag, treorna slutar och vad finns kvar? Det kommer bli tomt, dom är ju så grymma, så duktiga, så bra. Estethuset blir inte detsamma utan dom. Nästa år är vi treor och tar studenten, det är bara ett år kvar! Ett år kvar med klassen, ett år kvar i skolan, hur fort kommer det inte gå? Om ett år kastas vi ut i vuxenlivet utan någon trygghet, utan någon som säger åt en vad man ska göra. Men med oändliga möjligheter, vuxna och fria att göra vad vi vill. Om bara ett år. Ett år är ju ingenting! Dessa två år som gått har ju bara flygit förbi. hur fort går inte nästa då?

Lite ångest. Men samtidigt längtar jag så otroligt mycket till studentdagen, alla är så glada, stämningen i aulan idag när vi spelade School of Rock är obeskrivlig. Man blev helt lycklig och jag har nog aldrig haft så roligt på scen som idag. Även om vi inte satte låtarna helt så var det lycka, lycka, lycka som sprudlade. Det var helt galet och man måste vara där för att förstå. Jag vill också sitta där, i vit klänning och vifta med studentmössan och få höra Pär och Anders sjunga för oss. Jag vill också springa ut till musik och bli gratulerad av alla mina nära och kära. Jag vill också åka flak genom hela Göteborg tillsammans med klassen pumpandes musik och bara skrika av glädje. Men jag vill inte lämna Fässberg. Jag vill inte lämna klassen. Jag vill inte bli utslängd i livet, tänk om det inte funkar?

Det kommer att vara en dag av glädje men också av sorg.
Om ett år står jag där.
Står vi där.
Åh

Jag har bestämt mig för att börja ett bättre liv, eller kanske inte, men iallafall vill jag inte ha några kärleksbekymmer nu på ett tag framöver.

Jag har helt enkelt inte tid för det, kanske är det sant som en klok människa sa till mig igår, att jag är alldeles för upptagen och det är därför som jag har svårt att bli kär. Och det ligger nog lite i det. Men det är sån jag är, jag är nog ganska svårflörtad, rätt hård när det kommer till sånt, det är inte mycket som faller mig i smaken och när det väl har gjort det har det skitit sig rätt rejält.

Jag har inte så mycket erfarenhet när det kommer till kärlek. Och det jag har i ryggsäcken är för det mesta inte så väldigt positivt. Rätt segt, för det gör att jag har ännu svårare för att vilja lägga tid på sånt, jag är för rädd för att det ska bli likadant, för att jag ska vara den enda som bryr sig, för att jag ska gå ner mig lika jäkla mycket som jag gjorde för ungefär ett år sedan. Där nere vill jag aldrig vara igen, jag tänker inte låta mig gå ner dit igen, och det leder kanske till att jag har en rätt tuff syn på det och är ganska, som sagt, svårflörtad. Trots det så är detta det enda jag skulle kunna tänka mig lägga ner energi på inom detta område, just nu... Det som redan har varit, det som har fått mig att må så dåligt, ibland är vägarna outgrundliga, jag vet inte hur jag ska göra med det bara. Är det bara jag som har svårt att släppa taget eller finns det kvar något? Eller är det bara tryggheten jag vill åt, som en annan kär vän sa till mig igår. Det är nog lite av varje. Blandat med den sura vetskapen om att allting hade kunnat bli så mycket bättre om hämningarna inte hade funnits där. Men vad kan man göra. Jag vill nog bara ha tryggheten, som alltid annars.

Jag är ju av naturen rätt inåtriktad och öppnar mig inte gärna för vem som helst, det tar ett tag att vinna mitt förtroende och det blir nog inte lättare för er killar av den lilla erfarenhet jag har, haha. Det kan inte vara lätt. Och jag vet inte riktigt varför jag skriver detta, men det är så det är iallafall, jag ger mig inte in på vad som helst utan eftertanke och man får ha tålamod med mig. Så är det bara. Så funkar jag, och jag fattar inte hur jag ska någonsin hitta någon när jag tänker efter! Haha men tänker man bara positivt så löser det sig alltid :) Det finns en tid för allt.
Och nu borde den tiden läggas på franskaglosorna som jag inte kan, men det blev ett långt blogginlägg istället. Samtidigt som jag lyssnar till gamla soul- och poplåtar från 70-talet på Spotify, ironiskt nog är det just nu på en låt av the Carpenters, som heter Goodbye to love. Den går såhär: